Vägen till frälsning år 2015

Kristna har i alla tider försökt kommunicera evangeliet till sin samtid på ett relevant sätt. Dike nummer ett är att låta tidsandan förändra trons innehåll. Dike nummer två är att ha världens bästa budskap som inte når fram. Det krävs kunskap, vishet och Andens ledning för att lyckas hitta den gyllene vägen mellan dikena. Utmaningen är att kunna skilja trons innehåll från trons förpackning. Att skilja mellan trons kärna och stil, metodik och tradition. Vad är eviga sanningar och vad är kulturella tillämpning av dessa sanningar? Låt oss ta tillbedjan som exempel. Trons innehåll och kärna är att vi är skapade och kallade att tillbe Gud. Om vi gör det med musik (och vilken sorts musikstil) har att göra med stil och kulturell tillämpning av tron.

I resten av detta inlägg vill jag titta närmare på ännu ett exempel: vägen till frälsning. Hur blir man egentligen en Jesu lärjunge? Hur blir man frälst? Vad är förhandlingsbart och vad är inte förhandlingsbart? Jag vill med två rubriker ge en kort bakgrund och sedan fundera kring vilka konsekvenser detta får.

BIBELVÄCKELSE eller UTFORSKANDE AV TRON? Bakåt i tiden präglades det svenska samhällets tankestruktur och grundvärderingar djupt av Bibeln. I princip alla konfirmerades, och konfirmationen innebar tydligt fokus på att lära sig Bibeln. Det var morgonbön och psalmsång i skolan och kyrkan och prästens roll var central och självklar. När predikanter då predikade om omvändelse och synd så väcktes människor i stor skala. Det frö av Bibelkunskap och sätt att tänka som fanns i grunden väcktes till liv. Man förstod begrepp såsom rättfärdighet, synd, nåd och frälsning. Anden använde den kunskap människor hade, vilket ledde till syndanöd. Sedan påbörjades vandringen i Jesu fotspår mot fortsatt helgelse och erfarenhet av Andens liv och kraft.

Idag är Sverige ett post-kristet land (post=efter). Bibelkunskapen är låg och Bibeln är ingen auktoritet, utan snarare en symbol för förtryck och bakåtsträvande. Eftersom Bibeln inte genomsyrar samhällets kollektiva medvetande längre känner sällan den postmoderna människan skuld eller syndanöd. Däremot känner hen ofta tomhet, trötthet, bördor, stress, att man inte räcker till och skam.

MODERNITET vs POSTMODERNITET Den moderna tidsepoken präglades av logiskt tänkande, fokusering på teoretisk kunskap, längtan efter sanning och misstro till andliga och övernaturliga ting. Det postmoderna (post=efter, alltså eftermoderna) sättet att tänka började bryta igenom på allvar mot slutet av 1900-talet, och betonar känslor och erfarenheter, längtan efter upplevelser, andlighet och det övernaturliga. Sanningsbegreppet är inte lika absolut utan poängen blir att upptäcka sin egen relativa sanning. Man vill bort från gamla former och byråkratiska system och söker efter mer organiska och relationella sätt att vara. Man betonar resan och samtalet. Det postmoderna tänkandet präglar idag samhället i hög grad, och särskilt den unga generationen.

VÄGEN TILL FRÄLSNING, DÅ OCH NU Tidigare var alltså Sverige ett land präglat av det moderna tänkandet och bibelns berättelser. Idag är svenskarna i hög grad ett postmodernt folk med låg eller ingen bibelkunskap.Dessa skillnader får stora konsekvenser för hur människor kommer till tro idag jämfört med tidigare.

Den svenska folksjälen minns fortfarande Svenska kyrkans tidigare auktoritära ställning och vill frigöra sig från allt som luktar organiserad kristen religion. Som vi konstaterade tidigare känner den postmoderna människan ofta att man inte räcker till. Att då på gammalt manér elda på om synd och helvete är inte bara ineffektivt, utan får människor att distansera sig ytterligare. Det betraktas som ett sätt att kontrollera och ge skam. Om man istället introducerar Gud som kärlek, Han som krossar oken, Han som ger frid och harmoni, Han som helar våra sjukdomar, Han vars närvaro elektrifierar och förnyar – så attraheras människor och fördomar mot kristen tro monteras ned.

Tidigare var tröskeln till församlingen högre och det var tydligt vem som var ute, och vem som var inne. Den postmoderna människan vill dock generellt utforska, uppleva och erfara innan man börjar följa Jesus. Man vill smaka och se om Gud är god, inte bara genom att lyssna på en predikan eller läsa ett traktat eller bok, utan genom att från insidan pröva att be, lovsjunga och finnas med i församlingens gemenskap. Gradvis lär man känna Gud och kommer till en punkt där man i princip redan är kristen, även om man kanske inte bett frälsningsbön eller omvänt sig vid första bänk. Sedan när man väl fattat det där avgörande beslutet om att fortsätta utforska tron och bli en Jesu lärjunge, då kommer syndanöden. När man med hjälp av Anden, bibelläsandet och den kristna gemenskapen växer vidare ser man sina egna brister i bibelns ljus.

Innehållet är alltså samma förr och idag. Det som har förändrats är ordningsföljden:

Förr: Lyssna – Syndanöd – Omvändelse – Bön/förbön/lovsång m.m. – Helgelse
Idag: Bön/förbön lovsång m.m. – Lyssna – Omvändelse – Helgelse – Syndanöd

EVANGELISATION ÅR 2015
Utifrån ovanstående tänker jag att följande är nycklar till att leda människor till ett liv i Jesu efterföljelse i dagens Sverige:

• Att våga inkludera sökare i våra liv och församlingar, inte bara i utåtriktade aktiviteter utan även i bönen, lovsången, gemenskapen m.m.
• Att genom Andens kraft och gåvor och Bibelns övernaturliga dimensioner möta längtan efter andlighet och det övernaturliga. Detta är enda sättet att fånga upp strömmen av människor somn söker sig till nyandliga sammanhang.
• Att justera ordningsföljden, så att vi först visar sökare de delar av kristen tro som möter dem där de är. Det är mer sannolikt att vi får tala om räddningen från synden om vi först demonstrerat Guds kraft eller visat på Hans kärlek. Om vi i samtal eller predikan först betonar synd, helvete, korset, rättfärdighet finns risken att de inte lyssnar och att människors nyfikenhet inte väcks, vilket utesluter vidare samtal. Det är viktigt att inte svara på frågor som människor inte ställer. Först när vi har svarat på vår samtids frågor är de redo att höra om nya frågeställningar.

UTMANINGEN Detta utmanar kyrkan i grunden. Om vi fortsätter att agera som om vi levde i modernitetens glansdagar blir vi ickerelevanta för ett postmodernt Sverige. Om vi har en modern mall för hur en människas väg till frälsning ser ut så kommer vi att bli besvikna, om och om igen. ”Var är syndanöden?” ”NEJ!! Nu gör du det i fel ordning!” 🙂 Problemet är att kyrkan i sina försök att vara relevant under den moderna eran blev så formad av tidsandan, att vissa församlingar har svårt att skilja moderna uttrycksätt, verksamheter och metoder från trons innehåll och kärna. När en församling blivit den moderna erans kulturkonserverator blir den allt mer ickerelevant i en samtid som blir allt mer postmodern.

En utmaning för oss är just att våga justera ordningen. Att våga tro att det är okej att glädjen och erfarenheten av Guds kärlek och kraft kan komma före syndanöden. Tänk om det viktiga inte är ordningsföljden, utan att det sker? Kärnan är att människor får en relation till Gud och börjar följa Jesus.

Eftersom den unga generationen i Sverige är betydligt mer postmodern än de äldre generationerna riskerar språkförbistring att uppstå inom församlingarna. De unga har svårt att förstå de äldres väg till tron. På samma sätt kan de äldre bli oroliga över att ungdomarna inte gråter över sin synd och dramatiskt omvänder sig. Det Gud gör i den unga generationen kan tyvärr gå de äldre förbi eftersom ungdomarna inte använder sig av rätt ”moderna nyckelord” eller ”väckelsespråk” när de vittnar och lever ut sin tro. På samma sätt kan de yngre ha svårt att tro att de äldre över huvud taget är kristna, eftersom de inte använder de ”postmoderna nyckelorden”. Det kan därför ibland vara svårt för medelålders och äldre kristna att leda och vägleda de yngre. De ledare som försöker nå den unga generationen och därför anpassar ordningsföljd, språkbruk och vilken del av evangeliet man först presenterar, riskerar att bli missförstådda och kritiserade av kristna som inte känner igen sig i trons förpackning, även om innehållet är sig likt.

Som ungdomspastor är min bön och längtan:

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (1 Kor 9:19-23)

Låt oss likt Paulus göra allt för att människor i alla åldrar ska få erfara evangeliets sanning och börja följa Jesus!

VAD JAG INTE SÄGER… Jag inser att jag använder mig av flera komplicerade begrepp och teologiska tankegångar i detta inlägg. För att minska risken för missförstånd vill jag därför avslutningsvis kort säga vad jag inte säger. 😉 Jag säger inte att:

• …människor inte får syndanöd längre, bara att det inte längre är lika vanligt att den kommer först.
• …det postmoderna är bättre än det moderna, bara att vi behöver vara relevanta för vår samtid, vilken just nu är postmodern.
• …bibeln inte längre är relevant för människor, bara att intresset för den generellt vaknar till liv först efter att man börjat följa Jesus. Därför är den inte lika effektiv längre när man ska evangelisera. Det personliga vittnesbördet, samtalet och demonstrationer av Andens kraft väger tyngre.
• …olika generationer ej kan mötas eller förstå varandra, bara att det finns kulturella utmaningar som det är viktigt att vara medveten om.
• …evangeliets innehåll har ändrats, bara att förpackningen behöver justeras. Jag har skrivit om vilka delar av evangeliet som är smart att introducera först, men alla delar ska naturligtvis introduceras förr eller senare.

Blessings!
/David