Känslor, Gudsmöten och relationsorienterad teologi

Känslor är alltid ett laddat område att ge sig in på. Känslor gör livet värt att leva samtidigt som att vi vet att känslor kan leda oss åt fel håll. Vi lever i ett allt mer postmodernt samhälle där upplevelser och känslor blivit livets mening och kompass. Samtidigt präglas vi fortfarande av det moderna samhällets överdrivna skepticism mot “svärmeri” och känslouttryck. Mer än resten av samhället har kyrkan tenderat att hålla fast vid en skepticism mot upplevelser, – även när det kommer till sådana där Gud är källan. Svenskar är dessutom kända för att vara obekväma kring alla former av känsloyttringar.

Det är inte ovanligt att karismatiska församlingar kritiseras för att bygga sin verksamhet och tro på subjektiva upplevelser och känslor, istället för på Bibelns fasta grund. Inte minst när det kommer till arbetet med barn & unga kan kritiska röster höjas: “känslor och upplevelser är inget som man kan bygga en stadig tro på, de unga behöver bibelstudier och en teoretisk övertygelse.” Jag förstår oron men anser att den saknar grund. Som tur är behöver man nämligen inte välja mellan Bibeln och Gudsmöten. 🙂 Låt oss ta en närmare titt på ämnet! Allt är hämtat från mitt dokument ”Falska profeter, falsk andlighet & urskiljning”.

KÄNSLOSVALL vs GUDSMÖTEN
I samtal om känslor och kristen tro har jag lagt märke till att man ibland använder samma ord (känslor, upplevelser) men menar olika saker. Eftersom det finns två slags spår när det kommer till dessa saker kan det bli förvirrande. En person kan negativt beskriva en av innebörderna, för att sedan använda det som en anledning till att avskriva den andra innebörden som oviktig eller skadlig.

Det första innebörden är mänsklig upphetsning, entusiasm, passion, hormoner och adrenalin! Det är ingen hemlighet att ungdomar har mer av dessa saker än vuxna! Om jag som ungdomspastor satsar på häftigt ljus, rökmaskiner, dubbeltrampad lovsång och hetsig undervisning, så kommer ungdomarna att uppleva saker. De kan känna att det är häftigt, mäktigt och adrenalinpumpande eftersom deras sinnen stimuleras intensivt. Jag är inte emot dessa saker, men det är viktigt att inse att en sådan möteskultur ger kickar och känslor utifrån mänskliga medel som inte nödvändigtvis har något med Gud att göra. Eftersom alla ungdomar blir vuxna en dag (dagens sanning!) så kommer dessa upplevelser inte att hålla in i vuxenlivet. Sanningen är att de inte heller håller upp en ung persons tro. Vad de i bästa fall gör är att dra till sig unga så att de får höra evangeliet och sedan får genuina Gudsmöten.

Det andra spåret är andliga erfarenheter och Gudsmöten. Vi måste skilja mellan hypad entusiasm och kraftmöten med Gud. Det är skillnad på rökmaskiner och dubbeltrampad lovsång och människor som får starka möten med den levande Guden! Det ena späder på något som inte håller, det andra förvandlar på djupet och leder in i djupare lärjungaskap och relation med Gud.

I början av apostlagärningarnas nionde kapitel läser vi om hur Paulus på ett ögonblick förvandlas från förföljare till efterföljare. Gudsmötet på vägen till Damaskus förvandlade hela hans liv. Lärjungarnas erfarenhet av den helige Ande i apostlagärningarnas andra kapitel födde kyrkan. Nästan varje större genombrott för evangeliet i apostlagärningarna är kopplat till Gudsmöten, helanden, profetior och övernaturliga ingripande. Det var inte läsningen av lagen som gjorde Jesaja till en av Gamla Testamentets stora profeter, utan hans dramatiska möte med Gud (Jes 6).

Jag har om och om igen sett ungdomar beröras starkt av Gud. Reaktioner såsom fallande, skakningar, skratt, gråt, m.m. är vanliga “bieffekter” av detta. Den skeptiske iakttagaren kan avskriva det som ytligt känslosvall och ungdomlig överhettning. Eftersom jag känner ungdomarna och ser frukten i deras liv så har jag inte den möjligheten! En tjej började under en samling skaka en del i samband med förbön. Dagen därpå berättade hon att Bibeln senare på kvällen innan för första gången blivit levande för henne! Jag ser regelbundet Gudsmöten som leder till större kärlek till Gud & människor, inre helande, ökad längtan efter att evangelisera och större Kristuslikhet.

Vi tenderar att vara skeptiska mot Gudsmöten eftersom vi är programmerade av vår kultur att inte lita på “svärmeri och känslor” utan teoretiska dogmer. Men faktum är att Bibeln lär oss att det kristna livet är ett liv där relationen till Gud är grunden. Andens verk o vind är drivkraften i den kristnes liv. (Rom 8:14; Joh 14:16, Rom 8:5-6,13; 2 Kor 3:18; Gal 5:22; Apg 4:29-31; Matt 10:8 m.m.)

Vi har en obiblisk övertro på teoretisk kunskap! Som västerländsk kristen missar man lätt Paulus ord: “Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle vila på människors visdom utan på Guds kraft.” (1 Kor 2:4-5). Paulus visste att endast en erfarenhet av Guds nåd, kärlek och kraft leder till varaktig förändring. Därför uppmuntrar han också efesierna att “lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” (Ef 3:19, min kursivering).

Visst är du sugen på att ta död på en myt? (säg ja) Tänkte väl det! Myt: “Upplevelseorienterade Gudsmöten är inte så viktiga och leder inte till lärjungaskap och evangelisation.” Utöver ovanstående bibelord och vittnesbörd, låt oss nu kasta ett öga på kyrkohistorien. Faktum är att alla större väckelser har varit präglade av upplevelseorienterade Gudsmöten. The Great Awakening, Metodistväckelsen och Pingstväckelsen är bra exempel på detta. På 100 år har pingströrelsen lett fler människor till tro än alla andra rörelser och samfund tillsammans gjort under 2000 år. Inte minst i Sydamerika och Afrika har evangelisation genom Gudsmöten och helanden lett till massomvändelser och grundande av nya församlingar. Att Gudsmöten inte leder till lärjungaskap och evangelisation är en västerländsk myt byggd på rationalism, skepticism och brist på egen erfarenhet.

När vi säger att detta med upplevelser (i bemärkelsen Gudsmöten, inte rökmaskiner och dubbelpedaler) inte är viktigt så dömer vi inte ledare, sammanhang eller ungdomar – utan Gud själv. Vad menar jag med det? Som ledare kan jag inte få någon annan att bli översköljd av Guds kärlek och kraft. Jag kan heller inte få någon att falla, skaka, skratta eller gråta. Jag är ju inte Gud! Vem är det som gör att människor upplever alla dessa saker då? Gud förstås! Vem är då vi att säga att det Gud gör är onödigt? Oups! 🙂 Vi kanske ska passa oss för att sätta oss till domare över Gud.

Jag tycker det är oroväckande när man menar att det som människan gör är viktigt (bibelstudier, predikningar, samlingar, verksamheter, kärleksgärningar m.m.) och det som uppenbarligen bara Gud kan göra (Gudsmöten, helande, profetior, änglabesök m.m.) är oviktigt eller ytligt. Jag menar förstås inte att Gud inte aktivt är med när vi t.ex. predikar, – bara att det är saker som vi potentiellt kan genomföra i egen kraft och intelligens.

RELATIONEN, BIBELN & TRO
Vi ska inte enbart bygga vår tro på upplevelser (inte ens Gudsmöten), men vi kan och bör bygga den på relationen med Honom. Ibland gör vi korrekt teoretisk kunskap om Gud till målet med det kristna livet. Man kan nästan få känslan att Guds dröm när han skapade människan var att vi skulle sitta och läsa om honom i Bibeln! Inget kunde vara längre bort från sanningen.

Bibeln är Guds kärleksbrev som inbjuder oss till gemenskap med Honom. Allt som står i Bibeln är en inbjudan till ett liv där vi praktiserar och erfar det som står. Vi går inte ut genom nödutgångsskylten, utan genom dörren som skylten pekar på. Samma sak gäller Bibeln. Vi har en relation med författaren, inte med boken, även om boken hjälper oss i relationen. Jag försöker inte sänka din syn på Bibeln, utan höja din syn på relationen. Bibeln är en Guds gåva till oss som inte bara inbjuder oss till ett liv efter Guds design, utan Anden använder boken till att förnya och förvandla oss. Jag älskar Bibeln och är beroende av den! Men som sagt: Bibeln är till för relationen, inte tvärtom.

Jag har en teoretisk föreställning om att min fru existerar. Det underlättar att tro att hon existerar för att vi ska kunna ha en relation med varandra! Men vi bygger inte vår relation på kunskap och fakta, utan på gemenskap, närhet och kärlek. Det handlar förstås inte bara om känslor, utan även om att älska varandra genom handlingar och överlåtelse till vårt löfte till varandra.

Men faktum kvarstår: en tro som saknar glöd och intimitet kommer att vissna och dö ut. Jag tror att den främsta anledningen till att så många studenter lämnar sin tro är just bristen på intimitet med Gud. Jag möter ofta unga kristna som tror på det mesta i Bibeln, men som är frustrerade över att Gud känns långt borta och är nära att ge upp. Enligt min erfarenhet är de som bevarar sin tro de som haft tydliga Gudsmöten och sedan översatt det till en nära gemenskap med Gud i vardagen. Därför är ledarnas största ansvar att:

1. leda människor fram tilll Gud så att han kan möta dem.
2. hjälpa dem att få en självständig och vardagsnära relation till Gud som inte är beroende av ungdomsmöten, läger, tajt ungdomsgrupp etc (även om dessa saker är bra och viktiga).

Lyckas vi inte med nummer 1, lyckas vi sällan med nr 2. Och lyckas vi inte med nummer 2 så riskerar deras tro att rasera när de flyttar, – om de byggt den på läger, bra gemenskap i ungdomsgänget m.m.

RELATIONENS ABC
Du kanske undrar vad jag menar när jag säger “relation”? Det handlar om lovsång och tillbedjan. Det handlar om att vila i Guds närhet. Det handlar om att läsa Bibeln. Det handlar om att inbjuda Jesus i allt vi gör och vara medveten om hans närvaro. Det handlar om att läsa böcker som bygger upp. Det handlar om att ha “oas-tid” varje dag där vi är ensamma med Gud. Det handlar om att söka och samtala om Gud tillsammans med andra troende.

SAMMANFATTNING
Låt oss söka intimitet med Gud, inte upplevelserna i sig. Låt oss leda människor in i livsförvandlande Gudsmöten och vardagsgemenskap med Honom. Låt oss inte blanda ihop mänsklig entusism och effektskapande med genuina andliga upplevelser. Låt oss inte bli obalanserade och glömma bort vikten av överlåtelse, Bibelkunskap och en tro som överlever tider av andlig torka.

Blessings!
/David